Men jag har legat på magen några vackra dagar med akvarellfärger och teckningsblock i högsta hugg; har målat blåsippor i alla färger och former och det har minsann gjorts förr av både mig och många andra på allehanda sätt och manér. Det är OK, tycker jag och jag fattar varför.
Jag har alltid fascinerats av den där unika blå färgen. Den är omöjlig att fånga helt rättvist. Jag försöker och försöker men alltid fattas det något, en lyster ett inre ljus. Färgen ultraviolett saknas i min palett och vi människor har inte heller ögon för den enligt vetenskapen. Men ändå finns den där och omöjliggör ett riktigt återgivande.
Sen det där med variationen. Då jag verkligen studerar noga, så som man gör då man ligger nära på magen, upptäcker man att nästan varje planta äger blommor med egen färg; från djupaste ultramarin till djupaste ceris med en valörskala som täcker in allt från mörkdunkel till bländvitt och ändå alltid med den där unika lyskraften. Hur kan man undvika att bli betagen.
Vad mysigt att ligga där och skissa och måla. Det gjorde jag mycket förr. Nu blir det annat.:-) Kram
SvaraRadera